Läste i dagens lokaltiding hur vi även i vår lilla stad har en hel del utslagna och utsiktslösa människor, många ungdomar, som inte orkar nåt och som inte vill nåt med sina liv. De flesta har mycket jobbiga uppväxtförhållanden och lever då på samma sett som de sett sina föräldrar leva. De har alltså inte fått nån vidare vägkost hemifrån. Kom oundvikligen att tänka på hur tacksam man får vara att man har ungdomar som strävar framåt och sköter sig, som vill plugga o få ett yrke o klara sig själv. Det är ingen självklarhet, det kan gå utför även om barndomen har varit bra.
Människor som jobbar med utslagna och försöker slussa dem till arbetslivet och det normala livet gör ett fantastiskt jobb. Om jag skulle börja om från början nu så kanske skulle jag rikta in mig på den mänskliga biten i samhället, läsa sociologi och psykologi.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti