Om sömn

Det är så viktigt, och det kan kännas så svårt att få till det.
I ungdomen innan barnen (ganska sent i livet alltså, tills jag var 28 år) var jag stressad om jag gick o la mig för sent för att jag inte skulle hinna sova mina 7-8 timmar, oj så jobbigt. Under de första småbarnsåren blev jag väckt en gång i halvtimmen som värst. Vissa mornar kommer jag i håg hur ungen var pigg som en mört halv sex och lekte på golvet och jag halvsov brevid på mattan, helt mosig i huvet. Konstigt att det inte lämnade permanenta spår, eller kanske gjorde det det, iaf så sover jag oftast alltför tunnt, redo för att höra det minsta lilla pip. När barnen sen lärde sig att sova så gjorde jag det också, men de gick alltid upp tidigt. Sen lite senare tog jag itu med vissa svåra saker i livet vilket genast syntes i nattrytmen, en lång period låg jag klarvaken ett par timmar i sträck, för att sedan somna sött just innan det var dags att gå upp. Det här händer då och då, även om allt i livet tycks vara väldig bra just nu. Men hjärnan blir äldre, kan vara det också. Nu har vi en ny fas här. Första pojken tassar upp efter fyra och åker till jobbet till fem, sen kanhända U måste iväg och startar kanske sex, sen kommer nästa pojke upp där vid sju. Och jag kliver upp då jag tycker att det räcker med att somna om, vilket är lite svårt då man känner kaffedoften.