Ska erkänna det öppet. Att lämna studierna på hälft känns i detta nu befriande. Fick tillbaka mitt liv känns det som. Jag kan unna mig att sätta mig på soffan och sticka strumpor framför tv:n eller gå på en rask promenad mitta på dan om jag så vill, utan att ha ett dåligt samvete. Jag tolkar det här som en bekräftelse på att jag gjorde rätt beslut. Och inte känner jag mig sämre för det. Har ju fått en hel del insikter under det första studieåret, och kan fortsätta utveckla mig i min egen takt när jag vill.
Tror att många av oss går runt och bär på dessa måsten man av olika anledningar har tagit på sig, vi är uppfostrade i en prestationsanda. Du ska göra nåt för att du ska vara nåt. Vårt värde ligger alltför mycket i det vi gör, inte i det vi är. Och det senare är ju mångfaldigt viktigare, det styr hur vi förhåller oss till omgivningen. Nästa gång när du ska presentera dig själv till någon du inte känner, så börja inte med att berätta om ditt yrke, utan berätta vem och hurdan du är som person. Överraskande svårt.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti