Lite rastlös

Det kryper på. Längtan till en större stad. Paradiset är fortfarande kvar: Kristinestad är den käraste o vackraste småstad för mig, men hösten för med sig en känsla av ödslighet. Inte så att jag lider av ensamhet, har goda vänner att umgås med. Men saknar gatuliv, små butiker, cafér, känslan av större sammanhang. Kände detta när jag var på stavgång i morse, den vackra miljön har nåt ledsamt över sig, vi går mot den mörka vintern. Känslan förstärks kanske av att orsaken varför jag kom hit tillbaka har bleknat - mina barn bor på andra orter. Visserligen ska de komma hem då och så, men de kunde lika gärna hälsa på mig nån annanstans. Samtidigt vet jag hur bra vi har det här, men känslorna är inte rationella, De bara kommer, och går.