maanantai 28. tammikuuta 2013

Ibland vet man inte

Det är svårt att balansera. Man ska inte låta sig ledas av andra och man ska våga gå sin väg, leva såsom känns rätt och bra för mig. Men samtidigt ska man ta hänsyn till andra, man ska inte göra andra illa för att kunna förverkliga sina egna livsdrömmar. Det är ju ganska klart. Men inte alls lätt när det gäller den egna familjen i olika led. Hur har mina val och avgöranden påverkat mina barn? Det får jag antagligen aldrig veta. Allt tycks vara frid och fröjd men det kan ju hända det dinns nåt sår nånstans bortgömd. Tror dock att de kan hantera det, änsålänge finns inga tecken på nåt annat. Men hur klarar min åldrande mor tanken om att jag kanske inte finns på gångavstånd snart, det kan kännas ganska jobbigt för henne. Det känns inte bra för mig heller, men jag måste leva här och nu och ta vissa steg det innebär. Har hon rätt att vilja ha mig kvar? Tror inte det. Eller har jag fel?

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti