Hiphiphurraa

Idag är det 23 år sen min förstfödde såg dagsljuset. Det är lång tid, och känns på ett sätt som igår. Men ändå inte, det har hänt så mycket under årens lopp. Då var jag själv 28 år, helt enligt statistiken för förstföderskor i Sverige där vi bodde då. Alldeles lämplig tid, tur att man inte behövde vänta tills man blev 40. De första åren med två små - det blev ju en till ganska snabbt - var i ärlighetens namn mycket slitsam med alldeles för lite sömn och för mycket skrik. Men som tur bleknar sånt med tiden, så det känns som en av de bästa tiderna i ens liv. Även om jag egentligen lever den bästa tiden nu, utan tvekan. En av orsakerna till det är ju att jag har två fina ungdomar att vara stolt över.